Upphandling som möjliggör för mindre organisationer att delta och nya samarbetsformer som är mer anpassade för idéburna aktörer är några av de positiva förslag som Välfärdsutredningen diskuterar. Dessa förslag riskerar dock att falla när politiken väljer att fokusera enbart på frågan om vinster i välfärden.
Idéburna organisationer i Sverige är inte lika aktiva som praktiska eller konkreta aktörer i välfärdsfrågor än motsvarande organisationer i många andra länder. Vi driver färre skolor, äldreboenden och andra konkreta verksamheter inom välfärdsområdet, jämfört med exempelvis andra nordiska länder eller i Europa.
Varför kvarstår denna situation efter dryga 30 år av avreglerad välfärdsproduktion i Sverige? Är det för att organisationerna inte vill, inte vågar, inte kan eller inte tillåts driva dessa verksamheter? Utredningen har främst diskuterat frågor kring ekonomiska och delvis juridiska hinder. Finns det kapital att tillgå för de idéburna organisationer som vill starta verksamheter? Kan upphandlingar organiseras så att också mindre organisationer har förutsättningar att delta? Är det möjligt att använda samarbetsformer som mindre bygger på marknadstänkande, än upphandling och valfrihetssystemen tillåter? Däremot har utredningen inte haft eller tolkat sina uppdrag så att frågan handlar om organisationerna vill bli mer konkret involverade i välfärdsarbetet än hittills. Att dessa frågor ändå har diskuterats i utredningens arbete syns i texterna om kapitalförsörjning, där utredningen konstaterar att det svenska samhällsbygget och den roll som idéburna organisationer haft under lång tid också kan vara viktiga förklaringar.
Medialt finns det inget i Välfärdsutredningen bortom förslaget som handlar om att sätta ett tak för vinstutdelning på privata aktörers välfärdsverksamheter. Och det finns en risk att utredningens andra förslag faller för att politiken enbart väljer att fokusera på just den frågan. Forum tar inte ställning i frågan om vinster i välfärden utan delar utredningens grundläggande ingång om att mångfald av sätt att skapa trygghet och utveckling kräver bra förutsättningar för idéburna organisationer.
Utredningen har tyvärr landat i bedömningen att kapitalförsörjning inte är ett centralt problem för idéburna organisationer och därför föreslår de bara ett ganska vagt uppdrag till Tillväxtverket. Vi begränsar oss till att säga att vi i denna del inte delar utredningens bedömning.
Det finns en ambition och en del förslag om att förenkla och förtydliga upphandlingsförfaranden så att mindre organisationer och civilsamhällets organisationer kan vara delaktiga – det anser vi är bra. Exempelvis att en myndighet får ställa frågor till en leverantör om ett anbud förefaller vara onormalt lågt. Det finns exempel där anbud har lagts där det senare visat sig omöjligt att uppfylla kraven, men där det företag vunnit som lagt det lägsta budet. Också idén om att i en upphandling ställa krav på att överskott ska användas i verksamheten är intressant. Utredningen upprepar Civilsamhällesutredningens förslag om att upphandlingar av välfärdstjänster som understiger 750 000 euro ska kunna undantas från lagen om offentlig upphandling. Det skapar också möjligheter. Vi vill dock poängtera att som vi ser det, är det inte Idéburna offentliga partnerskap (IOP) som kan skapas utifrån detta undantag. Det är istället direktupphandlingar där offentliga upphandlare enklare kan välja vem eller vilka man vill köpa tjänster av.
Utredningen skriver också specifikt om Idéburna offentliga partnerskap. De lägger inga förslag om nya lagar eller justeringar av befintliga. I stället konstaterar de att det finns ett utrymme för IOP och att denna samverkansform är positiv för både myndighet och idéburna organisationer. Det är ett viktigt konstaterande. När en kommun, ett landsting, en region eller för den delen en statlig myndighet gör bedömningen att det finns en eller flera verksamheter i idéburna organisationer som var för sig och eller tillsammans kan bidra till ett eller flera samhälleliga mål, men som inte betraktas som tjänster på en marknad och inte som ekonomisk verksamhet, då kan IOP vara en lämplig och möjlig samverkans -och finansieringsform.
Vi tolkar också det stora intresset för IOP både från organisationer och framförallt kommuner som att det behövs andra typer av processer än de som uppstår vid upphandlingar för att idéburna organisationer ska anse det meningsfullt att bedriva mer omfattande konkreta verksamheter i samverkan med det offentliga. Verkligheten är ju inte den att idéburna organisationer inte bedriver konkret verksamhet. Det görs i mycket stor omfattning runt om i landet, på väldigt många samhällsområden. Det sker med insamlade medel, med frivilligtid, med föreningsbidrag som grund. Men detta syns förstås inte i statistiken som utförande av välfärdstjänster. En sådan verksamhet har varit kvinnojourer. Nästan all jourverksamhet i landet har varit bedriven av idéburna organisationer. Byggt på frivilligtid och föreningsbidrag. Men så ändrades lagen för några år sedan, från att kommunerna ”bör” till att de ”ska” beakta kvinnors utsatthet om de hotas eller utsätts för våld. Då uppkom frågan, ska denna verksamhet arrangeras inom kommunerna eller i samverkan med kvinnojourerna? I de flesta fall väljer man det senare. Nästa fråga som då uppkom var, ska verksamheten upphandlas? Osäkerheten var stor under några år. Hösten 2015 fattade så SKL:s kongress beslut om att förorda IOP som samverkansform just för kvinnojourer. Och nu börjar de idéburna offentliga partnerskapen etableras. Kommer det att leda till att kvinnojourerna behåller sin egenart och att de kan ge kvinnorna och barnen bra stöd? Att de bibehåller sin kvalitet och får möjlighet att utveckla den? Att de behåller sin självständighet gentemot kommunerna? Att de får en mer rimlig finansiering för sin viktiga verksamhet? Vi hoppas, tror och arbetar för det! För det är poängen med IOP.
Sammanfattningsvis anser Forum att det finns en hel del positiva förslag och beskrivningar i utredningen och vi hoppas att riksdagens partier inte låter frågan om vinst i välfärden skymma det. Det, om något, vore en verklig misshushållning med våra skattemedel.