Pengar för boende till ensamkommande har hamnat fel
Foto: IM/Maria Söderborg
13 apr | 2018
Regeringens satsning att ge bidrag till kommuner som låter ensamkommande över 18 år bo kvar har gått till andra ändamål, visar en SVT-granskning. I stället har civilsamhället fått ta ett stort ansvar. Orimligt att civilsamhället ska gå in när kommunerna har fått särskilda bidrag, skriver Forums Göran Pettersson i en kommentar.

Under hösten 2017 satsade regeringen särskilda medel till kommuner på 75 000 kronor per person för att undvika att ensamkommande som hinner fylla 18 under asylprocessen, eller skrivs upp i ålder, inte ska få möjlighet att bo kvar i kommunen. Läs mer här.

I regeringens kommande vårbudget förstärks det här anslaget med ytterligare 200 miljoner kronor. Läs mer här

Samtidigt visar en granskning från SVT att många kommuner inte använder bidraget så som det var avsett. I stället är det i många fall enskilda individer och civilsamhällets organisationer som går in och täcker upp för att erbjuda de ensamkommande en så dräglig tillvaro som möjligt. 

Flera kommuner, som valt att använda bidraget till att täcka upp hål i sin budget, säger att de anser att när de ensamkommande är över 18 så är det ett statligt ansvar att finansiera det arbetet. De väljer därför att lägga medlen på att täcka upp hål i de kommunala budgetarna som flyktingmottagandet har skapat. Enligt SVT, som gjort undersökningen med 200 kommuner, menar hälften av dessa att de gjort sådana prioriteringar. 

– Frågan är vem som ställer dem till svars och granskar vad pengarna går till, säger Helena Mäki, VSIU:s (#vistårinteut) kontaktperson.

–  Det här friare sättet att organisera bidragsfördelningen stämmer väl med vad både regeringen och kommunerna ofta betonar att de vill ha, kommenterar Göran Pettersson, generalsekreterare på Forum. Men en negativ konsekvens av det är också att man gör en bidragsfördelning som inte går till det man har tänkt sig. Ur civilsamhällets synvinkel är det orimligt att staten ger kommunerna ett särskilt bidrag för att göra något som de sedan prioriterar ned. Vilket i förlängningen leder till att arbetet läggs på lokala organisationer och individer, utan ekonomiskt stöd.

Läs mer