Regeringen lyfter fram att det civila samhället är viktigt, och att organisationernas röster och som kritiska granskare är centrala. Men att skriva och säga så... hur påverkar det konkret samverkan i en känslig fråga som tvångsutvisningar? Där säger EU-kommissionen ja, men vår svenska regering säger nej.
Det civila samhällets organisationer är mycket viktiga aktörer som röster för de som inte själva kan framföra sina åsikter, centrala kritiska granskare av hur myndigheter agerar, och grundläggande medborgarvittnen kring vad som händer. De här rollerna hos det civila samhället lyfter regeringen själv fram i politiken för det civila samhället.
Men ord är en sak, handling är alltför ofta en annan.
Så hur ser samverkan ut när det gäller tvångsutvisningar? EU har ett så kallat återvändandedirektiv som säger att Sverige är skyldigt att införa ”ett effektivt övervakningssystem för påtvingade återvändanden”. I en del länder i Europa så sker detta just genom att myndigheter och civila samhällets organisationer samverkar. En representant från organisationsvärlden finns helt enkelt med under hela utvisningen, från det att en person placeras i förvar till dess att hon/han överlämnas till gränspolisen i hemlandet.
EU-kommissionär Cecilia Malmström har också sagt att en möjlig tolkning av återvändadndedirektivet kan vara att en person från en organisation inom civilsamhället är med under hela processen för att se till att värdigheten och de grundläggande rättigheterna för den person som utvisas respekteras.
Miljöpartiet, som samarbetar med regeringen i migrationsfrågor, vill att organisationer ska kunna övervaka utvisningar. Regeringen behandlade frågan i en lagrådsremiss om genomförande av återvändandedirektivet. Lagrådet har precis rapporterat att de väljer att återvisa frågan om hur tvångsutvisningar ska övervakas till regeringen för förnyad prövning innan en proposition överlämnas till riksdagen.
En given fråga är då varför den här typen av samverkan inte är ett ganska lätt beslut att ta? Det borde ju vara ett klassiskt exempel på att alla vinner.
Men så är det inte. För regeringen säger nej till denna typ av samverkan. Migrationsminister Tobias Billström anser att det inte behövs några externa observatörer vid tvångsutvisningar, och att det heller inte är så man måste tolka EU-direktivet. Istället menar han att det räcker med att institutioner som Justitiekanslern och Justitieombudsmannen i efterhand granskar hur polisen har skött sig i de specifika fallen.
– Det är inte uppseendeväckande att det görs olika tolkningar av direktivbestämmelser, säger migrationsminister Billström.
Forum uppfattar att det finns olika tolkningar i frågan, och kan inte låta bli att fundera på varför det sker. Vi tror att alla har sett tillräckligt många fall av offentligt finansierad och reglerad verksamhet som inte fungerar. Att på ett så känsligt område som tvånsutvisningar inte söka stöd kan nog ses som … uppseendeväckande. Externa ögon och observatörer spelar ju en väsentlig roll på många arenor.
– Om samverkan inte bara ska bli en floskel-term som kan slängas fram i olika sammanhang så måste den göras viktig, säger Forums generalsekreterare Göran Pettersson. Att använda sig av samverkan på riktigt känsliga områden är helt central! Det är lätt att säga OK till samverkan om allt verkar bra inom området, men att våga använda det som ett kvalitetshöjande instrument på område där man fått kritik – det är att arbeta på verklig utveckling!
Lagrådet:protokoll från sammanträde
Sveriges Radio: Inga observatörer sänds med vid tvångsutvisning
Sveriges Radio: EU kräver öppenhet om tvångsutvisningarEU-kommissionen: Study om Best Practivces in the Field of Frced Return Monitoring