Det unga civilsamhället har en stor roll att påverka i frågor som berör unga. Men kommunen och civilsamhället behöver låta de som frågorna berör göra sina röster hörda. Det skriver Gustav Aniander, delprojektledare i Forums projekt Överens om ungas deltagande.
I Linköping där jag bor finns ett stort utbud av olika ungdomsorganisationer. Allt från idrott till musik och hjälporganisationer. Samtidigt finns många olika intressen inom civilsamhället, som alla syftar till bättre förutsättningar för de unga.
Men hur mycket kan egentligen vi unga påverka dessa intressen? Vad görs för att unga ska få vara del i beslutsprocesserna?
Samverkan mellan kommunen och det unga civilsamhället fungerar i dagsläget i stort sett bra. Det som däremot fungerar mindre bra är inkluderingen av just unga personer i den samverkan. Problemet är vanligt förekommande: det är svårt att få med ungdomar i styrelsearbete. Det kan bero på flera saker; att styrelsearbete upplevs som tråkigt, att unga upplever att de inte tas på allvar i styrelsen och så vidare. Styrelserna arbetar självklart för det de tror är bäst för de unga, men är sällan själva unga och har därför i grunden en nackdel när det gäller ungdomsfrågor. Men måste allt arbete alltid gå genom styrelsen? En ideell förening behöver en styrelse på grund av dagens bidragssystem och för en god demokratisk uppbyggnad, men exakt hur arbetet ska se ut i styrelsen är inte reglerat. För att få med ungdomar behövs alternativa vägar till styrelsen öppnas. Styrelsen kan exempelvis ge ett uppdrag till en grupp inom organisationen som är avgränsat till det som deltagarna vill engagera sig i. Det är dags att vi börjar tänka i nya banor.
Det här gäller såklart inte bara det unga civilsamhället, utan även kommunen. Som jag tidigare skrev fungerar samverkan mellan det unga civilsamhället och kommunen på det stora hela bra, förutom just inkluderingen av unga personer i dessa processer. Så vad kan kommunen göra för att främja inkludering av unga?
Linköpings kommun har något de kallar ungdomsombud som fungerar som en länk mellan politiker, tjänstemän och unga personer i staden. Trots att det de två ungdomsombuden gör är bra, så kan de inte göra allt. Viljan att få med unga är alltså stor, både hos kommunen och hos civilsamhället, men en tydlig väg dit saknas. Självfallet vill kommunen inte peta för mycket i vad organisationerna gör, men eftersom kommunen är den som sitter på mycket av pengarna har kommunen både unika möjligheter och ett unikt ansvar. Ett förslag som jag har hört är uppe på agendan är att kommunen ska lägga in ett krav om ungas deltagande i arbetet med bidrag till civilsamhället. Huruvida det är en bra idé kan jag inte uttala mig om, men det visar på att viljan finns där. Men det är dags att också se praktisk förändring i dessa frågor.
Jag tror på idén att införa återkommande seminarier där ungdomar från det unga civilsamhället och representanter från kommunen kan diskutera gemensamma frågor. Poängen med detta är att unga får en möjlighet att träffas och utbyta idéer och synpunkter om sakfrågor som berör deras organisationer och samtidigt få kontakt med tjänstemän och politiker. Politiken tjänar också på att få åsikter direkt från de unga, istället från föreningarnas styrelser.
Allt detta arbetar vi just nu med inom ramen för Forums projekt Överens om ungas deltagande. Projektet syftar till att bättre inkludera unga i frågor som berör dem. Jag är projektledare för KFUM Linköpings räkning, en av de två städerna som projektet genomförs i.
Jag ser fram emot att få arbeta med de här frågorna och förhoppningsvis se till att unga har lättare att göra sina röster hörda. Tanken med projektet är att sprida resultatet för att skynda på arbetet med ungas inkludering över hela Sverige. Det är viktigt att det unga civilsamhället tar vara på dem det är till för och börjar jobba mer med unga istället för att bara jobba för unga.
Gustav Aniander, delprojektledare KFUM Linköping, i Forums projekt Överens om ungas deltagande.